Örtmedicin - läkemedel från växtvärlden - används inom många olika medicinska riktningar för att stödja kroppens normala funktioner
och påverksa specifika skeenden i kroppen.

Örtmedicin - phytoterapi eller fytoterapi - innebäranvändande av läkemedel från växtvärlden. Att använda växter i behandlande syfte är
en urgammal företeelse. Dokument från tusentals år f.Kr. vittnar om örtmedicinens utbredning i länder som Indien, Kina och Egypten.

Många av de ca 700 läkemedel som nämns i Ebers papyrus från ca 1500 år f.Kr. används än i dag som läkemedel; även penicillinet var känt
i det gamla Egypten. Örten Aloe vera, som ett exempel nämns i gamla testamentet som hälsoblomma, och lämningar av växten har hittat i
Egyptens Kungagravar. Hippokrates och andra läkare skrec tilsammans 72 bäcker kallade Hippokraterna, vari över 400 örtmediciner omnämns.
Dioscorides på 100-talet f.Kr. är författare till ett verk som upptog 600 örter och som ancändes fram till 1500-talet. Under medeltiden spreds
örtkännedom från klostren i Europa. I Norden hade vikingarna en dokumenterad örtkennedom som levt vidare i folkmedicinen.

Örtmedicinen innefattar, förutom det som vanligtvis menas med "örter", även träd, ormbunkar, havstång eller lavar, och såväl hela växter som
delar används. Läkemedlen inom fytoterapin kännetecknas av att de innehåller allt som biogenetiskt lagrats i växten, och inte bara isolerade
eller på syntetisk väg framställda kemikalier. Många läkemedel inom den valiga medicinen ( skolmedicinen ) härstammar från växtvärlden,
med framställningssättet och även användsningssättet skiljer sig för det mesta från fytoterapin.

Örterna sägs i regel ha en adaptogen ( anpassningsbar ) verkan. Med det menas att de är verksamma på vissa organfuktioner beroende på
dessas tillstånd, och de ancänds för att understödja nedsatta organfunktioner. Örtmedicinens syfte är framför allt att främja de stärkande och
självläkande processerna i kroppen.

Redan i Kina och Indien, och senare även i Europa, trodde man på ett samband mellan växternas form, lukt, färg och smak och deras medicinska
verkan ( den s.k. signaturläran ).

Verksamma ämnen
Läkemedelsläran, meteria medica, beskriver de ämnen som är medicinskt verksamma. Det finns en rad olika verksamma beståndsdelar i växter,
uppdelade i olika kategorier. Dels innehåller växterna de mer "matnyttiga" ämnena som är kända från näringsfysiologin, såsom kolhydrater, lipider
(fettämnen), proteiner, vitaminer, mineraler och spårämnen. Dels kan de innehålla följande verksamma beståndsdelar i större eller mindre
utsträckning.

Alkaloider
Kvävehaltiga och fettlösliga basiska ämnen. De tas lätt upp i kroppen genom slemhinnorna och delvis även genom huden, däremot inte genom
magsäckens slemhinna på grund av dess sura miljö. Väl inne i kroppen fördelas alkaloider snabbt i blodet och kommer lätt in i de enskilda cellerna
där de utövar sin verkan. Många alkaloider är mycket verksamma och en del är giftiga. Det finns t.ex. mer än 50 olika oliumalkaloider, varav mofin
är en.

Glykosider
Organiska ämnen som består av två ämnen: en del är socker (glykos) och en del är något annat ämne, t.ex. alkohol. En del glykosider är
vattenlösliga, andra inte. Glykosiderna är mycket verksamma och ibland starka gifter. Ett exempel på en glykosid som påverkar hjärtat finns
i digitalis pupurea, fingerborgsblomman.

Saponiner
De liknar glykosidernas keminiska sammansättning. De kan vara sura och då svårlösliga eller olösliga i vatten eller neutrala, vattenlösliga.
Saponinerna bildar skum i vatten. De påverkar slemhinnorna i kroppen och används bl.a. som slemlösande medel vid luftrörskatarrer.
De kan även främja upptagningen av andra ämnen via slemhinnorna eller huden. Sapoiner finns t.ex. i gullviva och gullris.

Garvämnen
Kvävefria organiska ämnen som har en sammandragande effekt på hud och slemhinnor. Genom denna verkan skapar de en skyddsbarriär mot t.ex.
infektioner och minskar vävnadens känslighet för kemisk eller mkanisk påverkan. Garvämnena har även en lokalbedövande effekt. De används
främst för sin antiseptiska och inflammationshämmande verkan. Ekbark innehåller mycket garvämnen.

Eteriska oljor
Flyktiga organiska ämnen av oljelik konsistens och med mer eller mindre aromatisk doft. De är svårlösliga i vatten me utvinns med hjälp av
vattenånga. De tas lätt upp genom huden och i inandningsluften via lungorna och genom slemhinnorna i magtarmkanalen. De verkar lokalt
retande och kan förbättra blodcirkulationen i hud och slemhinnor samt har en rad andra effekter. Till exempel verkar eterisk olja i kamomill
starkt inflammationshämmande.

Bitterämnen
De har en bitter smak, och några växter med hög halt av bitterämnen, såsom malört och kalmusrot, används för att stimulera aptiten och främja
matsmältningen.

Slemämnen
De består av sammansatta sockerarter som delvis är vattenlösliga och sväller i vatten. De har främst en lokal inverkan på hud och slemhinnor och
kan skydda mot irritation. Linfrö och hästhov är exempel på örter med hög halt av slemämnen som används vid inflammationer i mag-tarmkanalen
eller i luftrören.

Organiska syror
Exempel på detta är oxalsyra och citroncyra som fungerar som milda avföringsmedel.

Beredning

Örtmedicin kan beredas på olika sätt, beroende på växternas verksamma ämnen och hur dessa lättast kan utvinnas och tillgodogöras av kroppen.
Det vanligaste beredningssättet är kanske infusion, där kokande vatten hälls över örten, varefter det hela får dra i ett visst antal minuter för att
sedan silas och drickas. Dekokt innebär att örten kokas i vatten 15-30 minuter. ÄVen flytande extrakt eller tinkturer som bereds på olika sätt
förekommer. Beredning, dosering och tillämpningsområde kräver noggrann sakkunnig ledning.